Trots allt är ju inte allt elände och tvi här i Kristianstad...

Naturum i bakgrunden.

Tivolibadet till höger

Till vänster Tivoliparken med Hälsoträdgården

Fast kanske inte just idag då

 Det renoveras och byggs och lagas och fixas i min stad.

Till det bättre säger vissa.

Till det sämre påstår andra.

Vad som är sant är dock att en stor mängd parkeringsplatser försvinner under byggnadstiden. Om något år -- eller två -- skall det dock finnas ett parkeringshus där det nu rivs/byggs

 Men till dess...

 Folk --läs: kunder -- från andra städer förväntas avta. Finns ju ingen stans att parkera. Eller vad som också sägs: Det är för långt att gå 500 meter till där det FINNS parkeringsplatser.

 Det fattas dock ställen att parkera. ETT av förslagen för tillfällig parkering är Tivoliparken. Det förselås asfaltering som skall bestå ett till två år. Vi får väl se vad som händer med DET förslaget.

 Så här ser det i alla fall ut just idag, vid det som förr var parkeringen vid Domus. Sett från ett antal olika vinklar

Det kan i alla fall inte bli sämre, just här, senare...

  Såg slutet av Skavlan. Ulf Lundell medverkade och hade en del kloka ord att säga..

Framförde då även denna sång. Bra text "som vanligt"

 Eller i detta fall snarare arbetsresor. Arbetsresor för personer med funktionshinder. Personer som i de flesta fall haft samma resa i ett flera år. Personer som i vissa fall dessutom kan bli väldigt oroliga om rutiner bryts.

 Med (jämna) mellanrum omhandlas vem som skall ha hand om dessa resor. Den första oktober genomfördes den senaste förändringen efter avslutad anbudsläggning.

 Den första arbetsdagen kom 2 av 4 resenärer på min arbetsplats inte alls. Eller rättare: De kom för sent. Detta efter att anhörig och personal suttit i telefonkö 40 minuter för att få reda på varför de ej hämtats.

 Det käcka svaret från personen som svarade var "Det blir säkert fler som blir glömda..."

"Förr", dvs innan senaste upphandlingen samåkte för det mesta dessa 4 personer. De bor ju "nästan" på samma ställe och ska TILL samma ställe.

 De senaste veckorna har de åkt i var sin egen bil på mornarna. Ibland i samma när de ska hem igen.

 Hemresorna har för det mesta fungerat klanderfritt. Åtminstone om man accepterar att fredagens resa försenades nästan en timma....

 Idag var det så dax igen. 2 personer blev inte hämtade. Då ringer man ett speciellt nummer "försenad bil"

  glömde kanske berätta att telefonväxeln numera finns i Afrika. Tidigare i en baltisk stat...

 På bruten svenska meddelades att "då ska du inte ringa hit. Ett ögonblick"

 KLICK

 Inspelad telefonröst meddelade att man stod som person 30 i kön och att beräknad väntetid var 102 minuter.

 Så länge kan man ju inte vänta på besked, utan beslut togs att vi som arbetsledare fick se till att de kom hem via våra egna bilar. Dels kan man inte vänta 102 minuter på att få svar, och sedan dessutom riskera att få vänta ytterligare en timma innan det kommer en bil.

 Tror inte att arbetsgivaren är intresserad av att betala denna övertid. Å andra sidan skall detta väl rimligen betalas av ansvarig för arbetsresor och inte arbetsgivaren.

 Detsamma bordeväl rimligen gälla min kostnad för att se till att personen i fråga kommer tryggt hem.  Eller skall jag kanske ha överseende så här i inledningsfasen och bjuda både på resa och arbetstid...

 s tid är här. Med hösten så kommer alla fåglar tillbaka till oss igen. De som flög över oss i våras på väg till trandans och annat har nu märkt att det börjar bli kallt igen...

Fast det finns ju annat i fågelväg också...

Taget under promenad med hund så skärpan kom lite fel ;-)

 Pga köksön hade vi inte längre plats för soffan vid fönstret. Kökssoffan stod där (främst) för att Thyko skulle kunna hoppa upp till sin favoritplats inne, fönsterbänken.

 Vi var då tvugna att göra något åt saken

Som synes uppskattas nymodigheten även av andra...

Men T kan både ta sig upp och ner. Det har han redan visat

 Vi har blivit med köksö. Vi har därmed påbörjat något i köket som KAN bli mycket större om vi får modet att fortsätta...

 Det gäller alltså inte mig, men väl en man som höll ett föredrag om detta härom dagen.

 Han berättade med humor om hur det KAN vara att vara just bipolär. Eller mano-depressiv som det hette förr.

 I Sverige finns det 2.5 miljoner människor med psykisk ohälsa. Det man då i första hand tänker på är våldsverkare som pga missade tabletter och annat orsakar våld och död. Vilket troligen visar sig i de enkäter och annat som folk får ta ställning till.

 Senaste mätning visar -- enligt föredraget -- att

• 24% inte kan tänka sig att arbeta med någon som har psykiska problem
• 26% inte kan tänka sig att bjuda in en granne med psykiska problem
• 39% anser att man som sjuk inte kan bli bättre
• 34% vet ej vad man skall ge för råd till en med psykisk ohälsa
• 30% vill inte att verksamhet som skall hjälpa personer med psykiska problem, skall finnas i deras bostadsområde

 Det stora problemet torde dock vara att man som svarare på frågor av denna sort INTE tänker på följande grupper som också finns inom gruppen "psykisk ohälsa"

• klaustrofobi -- alltså rädsla för sluta rum
• agorafobi  -- eller motsatsen: rädsla för öppna platser
• xenofobi  -- det som enligt föredragshållaren kanske SDmedlemmar lider av: rädsla för främlingar/det främmande

 Det som man alltså har besvarat med NEJ, kan alltså vara att man INTE vill ha någon med torgskräck som granne inne hos sig.

  Visst är det avslöjande hur det kan bli att svara på en synes enkel fråga. Vilket mnan bör betänka när man studerar ALLA slags enkät-resultat

 Mannen i fråga lever annars ett typiskt -- enligt honom själv -- svensson-liv. Han har fru, 2 barn, villa, bil och tom lån.

 Det som då kan vara intressant att notera är att hans barn INTE vet om att han är bipolär. Inte heller hans arbetskompisar.

 --"Men" frågade en åhörare, "undrar inte dina arbetskompisar varför du är sjuk"

 -- Nej" blev svaret. "För tack vare bra och rätt medicin har jag inte haft några problem på 5 år. Jag är aldrig sjuk"

 EN sak som var ny för mnig är att det finns 7 olika varianter av att vara bipolär. Vilket då konkret innebär att med FEL diagnos och därmed kanske med FEL medicinering blir man inte bra. Kanske inte ens bättre. Man kan undra hur många med dessa problem som känner till detta.

 När han var manisk var han väldigt aktiv, engagerad, glad och hade energi. Detta visar sig tex i att han på sin dator har 800 bilder av metallskyltar från Gamla stan. Bakifrån-bilder och framifrånbilder.

 På samma dator finns ett stort antal närbilder av soffor. Mönster som han gillat och tänkt göra "något" av.

 I hans garage finns -- eller fANNS, minns inte -- 3 cyklar i delar. Han tänkte bygga om dessa till ljusramper.  Han startade hela tiden nya projekt. Många bollar i luften.

 Som manisk var han också väldigt spendersam.

 Vid ett tillfälle inhandlade han krossade tomater för 2700 kronor. Vid ett annat till fälle nästan 30 st 6-pack med öl. Att has vid en fotbollsfest.

 Han ägnade timmar åt att med grösaker och olika slags sallader bygga durparker. Delade upp det i små bitar och trädde på tandpetare. Hans barn var inte lika begeistrade utan snarast hungriga...  

 Något som bör betänkas är hur pengapåsarna fördelas i vårt land.

  Är man manodepressiv är man självmordsbenägen.

  För att förhindra detta. Eller snarare för att komma på hur man skall förhindra detta är hela 5 miljoner kronor till för detta ändamål. Att jämföra med att Vägverket fått 1.25 milJARDER för att uppnå SIN nollvision. (Ansvarar inte för siffrornas korrekthet. Kommer från föredragshållaren...)

 Slutligen: Enlig föredragshållare lider/led förljande personer av bipoläritet

 Robert Broberg, Povel Ramel, Caroline af Ugglas, Jim Carrey, Churchill, Rembrandt, Agatha Christie, Fröding.....