Det pratas den senare tiden mycket om huruvida det är bra av IF Metall att gå med på att sänka lönen med 20%. Ett rungande NEJ har blivit svaret. Sänkning med 20% innebär alltså att arbeta till samma ersättning som Akassa.

 Krasst skulle jag kunna säga: Vilken tur de har som bara behöver gå ner till 80% av lönen. Jag är arbetslös, har gått ut mina Akassedagar, och är nu med i Job och utvecklingsgarantin. Den ger mig 65% av lönen... På dessa pengar skall jag ta mig till en utbildning i Karlshamn, betala lån, mat och andra räkningar.

 Men jag är kanske ogin som tänker så....

 Kanske skulle även jag sparka på de i toppen som INTE sänker sina löner / ersättningar / utdelningar.  Kanske borde JAG skälla på dem i riksdagen som inte lever ens en månad på 65% av sin lön (omräknat då till den maxersättning man kan få som arbetslös) så att DE får känna hur det känns att leva på ett minimum.

 Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det hade varit trevligt att ha ett arbete att gå till där jag fått i alla fall 80% och inte som nu 65... 

Hur kommer det sig att man alltid läser på fel saker?

Hur kommer det sig att man aldrig blir nöjd direkt efter ett prov?

Hur kommer det sig att man alltid skall jämföra och därför bli MER osäker.

Hur kommer det sig att man aldrig lär sig och inser att man egentligen kunde mer än man tror..